Världen från en liten tjejs perspektiv.

Mormor: Jag har lite extra pengar över här, vill du ha.

(Jag tänker: Jaaaaa, jag tack! Ge mig, ge mig bara!)

Jag säger: Nej, det behövs inte.

(Jag tänker: Men vad i helvete, vad är det här? Du, vill, vill, vill, pengar, pengar, pengar.)

Mormor: Men är det säkert, för jag har här, jättemycket, bara att få.

(Jag tänker: Men hör du inte, det är ju BARA ATT FÅ. Och tänk möjligheterna du kan köpa... den där svindyra klänningen från topshop plus bältet och kanske örhängerna till och... kom igen Tina... bara säg ja, två bokstäver. Ett ord. Ja.)

Jag: Nej.




Och när jag ändå är i farten kan jag ju bara ge upp ALLA mina sparpengar och ge det till en alkis på gatan.


Varför sluta här liksom?

Pappa och servitören pratar om cyklar.


Pappa: So you bike?
Servitör: Yes, I do the veteran maraton every year.
Mamma: (allvarligt): MEE TOO!! But we I only did the half one. The half v-ä-t-t-e-r-n runda. Only the half! You know... vättern.



... Jag vet inte. Varje gång jag säger något dumt kan jag alltid skylla på min mamma.

Men vem ska mamma skylla på?

????

Idag har jag matat en vild säl.


När jag var åtta år och besökta kolmården var jag i total extas av alla djur.

Tills jag insåg att vissa barn antagligen hade något himlans vip pass och fick gå in ÖVERALLT och mata djuren.

Och varje gång jag såg en annan unge mata ett djur ville jag bara skrika ut "TROR DU DU ÄR SÅ HIMLANS SPECIELL ELLER? JAG HAR TYP ETT MARSVIN HEMMA, HAN HETER TIM TURBO TORNADO OCH HAR 6 TÅR PÅ EN FOT!! OCH JAG MATAR HONOM VARJE DAG!!! In ya face!!!


... I alla fall. Nu kan jag äntligen gå vidare med mitt liv.


SKÖNT!

Det kommer bli en bra jul igår.



Jag bara vet det.

Jag har formaterat om min dator och nu kan jag inte läsa minneskort. (Jag vet inte men antagligen efter en formatering av datorn så sparas typ INGA inställningar.)

Men nu har jag ändå lyckas ladda ner allt.


*Haxer girl*


Bilder från förra helgen.



Jag och en tjej.



Jag och en till tjej.

Kollega: Den här skärmen jag köpt väger nog som dig. Två kilo.
Jag (glad): ÅÅÅÅH, TACK!!!
Kollega: Vadå vill du väga två kilo?



Eh. Ja . Kanske mer ett och ett halvt. Men två kilo nöjer jag mig med.


Två kilo är vad vi kallar OK.

Igår gick vi strömavbrott i mitt bostadsområde precis när jag skulle gå till jobbet.

"SKIT OCKSÅ!", tänkte jag, "Jag visste det!!! Zombieattacken är här,  I freakin new it! Och mamma som kommer om två dagar... JÄÄÄÄVLA SKIIIT Och nu kan jag inte heller gå till jobbet. Nej jag får nog ta bussen. Fast tänk om det zombies på bussen också? Och jag kan ju inte direkt gömma mig nånstans (för alla vet att även om man gömmer sig i ett litet litet torp på landet med igentäckta rutor så hittar zombies dig förr eller senare) och flygplatsen är heller inget alternativ för stora folkmassor är helt klar att UNDVIKA under en zombieattack). åååh, jävla skit!!"




Vad tänkter ni på när det blir strömavbrott?




Bild tagen från http://blog.comicwonder.com.

Jag går in i ett rum fullt med dataspelande killar. Jag har klippt mig.

Kille 1 (vänder sig mot datorn): Hej, Tina, nejmen har du klippt dig? Vad fint det blev, verkligen. Fint.

Två sekunder senare:

Kille 2: Meeen, jahaaa, har du klippt dig Tina, jo det ser verkligen fint ut, mindre livlöst. Liksom



???



Det här känns... ovant.

Jag kom just hem efter att ha sett "New Moon".


Mina favoritscener:

1. När Jakob tar av sig tröjan.
2. När Edward tar av sig tröjan.



Annars har jag inget speciellt att tillägga. Nej.




Bild tagen från: http://www.profoundstupidity.net/

Kommer ni ihåg när jag fråga en tjej om hon skulle ut på Fredag och hon sa: "Jag ringer dig!".

Ok. Jag vill inte chocka er eller någor men på tjejspråk betyder antagligen "Jag ringer dig" att man ringer faktiskt ringer. På riktigt.


Och helt plötsligt satt jag en Fredag kväll. Runt ett bord med... håll i er nu... fyra tjejer.


... Äntligen kunde jag säga MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENS rakt ut utan att någon fick kvälvningar.



Haha. Kändes ovant. Men bra.


Svinbra.

Ibland kan jag bli lite less på jobbet. Inte på grund av själva jobbet utan för alla mina kollegor är superduktiga.


... och jag inte ens visste vad printscreen knappen låg. (Skitsamma, det var typ för fleera veckor sedan och jag har använt den där knappen kanske 500 grr sen dess).


Idag dock så sa faktiskt mina kollegor att OM det här var en skönhetstävling jag då skulle jag vinna i alla fall.


Så nu får vi verkligen hoppas att IT-företaget jag jobbar på styr upp något här!!!



Jag menar... alla ska väl få visa sitt fulla potential?


Elle?

Det svåraste som finns är nog att blogga på en jobbdag.

Det finns liksom ingen mer plats... i hjärnan... eftersom den innehåller:

- Office 2007
- Office 2003
- Hårdvarufel
- Servrar och totalt jävla systembreakdowns
- LÖSENORDSBYTE FAST DOM HAR DET NYA LÖSENORDET NERSKIVET MEN HAR DET NERSKRIVET PÅ EN LAPP OCH DET ÄR JÄTTEJOBBIGT FÖR DEN ÄR ANTAGLIGEN SUPERSVÅRT ATT LÄSA FÖR KUND EFTERSOM DOM HAR ETT INBITET SYNDROM SOM GÖR ATT DOM INTE KAN LÄSA SIN EGEN HANDSTIL!!!!!! (Jättevanligt bland våra kunder. Måste vara något regionalt.)


Så.


Nu ska den mest avslappnade tjejen fortsätta njuta av livet.


NOT.

Idag var jag verkligen supernära att göra en sån här. Jag kan minnas att jag eventuellt sa : "SNART FÅR JAG EN SÅNT DÄR JÄVLA OFFICE-YOUTUBE UTBROTT, SNART SÅ!!!".

Men sen insåg jag att jag redan hade vält resultattavlan igår. Två gånger.

Känns så utjatat med repriser hela tiden.




(Spola fram 20 sek)

Jag har ju inga tjejkompisar än så idag bestämde jag mig för att FAN skaffa en.

Sagt och gjort så gick jag fram till en tjej jag kanske pratat med... tre gånger. Och tog steget.

Jag: Hej!
Tjej jag pratat med tre gånger: Hej!
Jag: Jo.. eh... alltså.. det här låter lite konstigt... men.. ska du med ut på fredag?
Tjej jag pratat med tre gånger: Ok, men visst, jag ringer dig!


... så nu är min fråga. Vad betyder "Jag ringer dig"?.

Jag vet att det på kill-språk betyder ungefär "Du är liggbar om du var den sista tjejen (eller varelsen med bröst) på jorden" eller "Du skulle aldrig någonsin bli något mellan oss men jag kan ge mitt nr till min kompis han är verkligen superdesperat".


Men på tjejspråk vad betyder det då?

Idag gav min arbetsledare mig en uppgift som han beskrev som "superenkel" och "något som passar dig perfekt"  istället för att ta samtal (Jag undrar varför).

Den gick ut på att designa får lilla resultat-tavla (Vilken jag typ älskar för när vi presterar jättebra så kan jag iaf låtsas att jag gjort... litegrann).

Hur det gick?

Jo. Efter fem minuter hade jag vält ena tavlan (nästan över min arbetsledare dessutom) och fem minuter senare hade jag vält den andra.


Jahapp.


Då är jag officiellt misslyckad. Alltså. Hehe.

Jag beställer mat på Ikea:

Jag: Can I have meatballs please?
Restaurangbiträdet: Sure! With Jam?
Jag: Yes, please!

Restaurang biträdet slevar fram köttbullarna och sylten och såsen. Men sen händer något där. Han går förbi... nej det kan inte vara sant... han går förbi POTATISEN. Vadå? Varför gör han såhär för? Jag vill ha min mat, ja vill ha... VAD I HELVETE!!!

Jag blir helt nollställd. Restaurangibrädet står framför pommesen. Han tänker ge mig  pommes. Till mina köttbullar. Pommes. Det här går inte, jag drömmer, jag mardrömmer. Tänk snabbt nu tina? Rädd det här nu, just do it!

Jag: AAAAAAAAAH, NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!

Restaurangbiträdet fryser till.

Jag: Oh, I mean, I want potatoes not pommes. Sorry! Hehe.




Just nu känner jag mig totalt utmattad. Men jag antar att det är så det känns att rädda världen från en katastrof.

Så. Kom just hem från Ikea.


Såhär är det att bo utomlands att gå på Ikea:

Man springer upp, sprintar genom hela avdelningen, roffar åt sig en diskborste eventuellt, tar en genväg till restuarangen, står i kö i 20 minuter, kollar snett på att alla som tar "fish and chips" ISTÄLLET för köttbullar och potatis, beställer köttbullar och potatis, restaurangbiträdet är suupernära på att ge dig pommes till istället för potatis (totalt traumatisk upplevelse), trängs lite till, äter brevid en skrikande barnfamilj (som äter "fish and chips") eftersom det typ inte finns NÅGRA som helst platser kvar, äter supersnabbt för att sedan gå ner till mataffären, köper upp allt som finns, får ångest, kommer på på utvägen att åhneeeej jag glömde visst chokladen, springer igenom hela IKEA igen, till mataffären, köper 10 chokladkakor (ifall att bara), får ångest igen, går ut.


Klar.

Dataspel, Dataspel, Dataspel och... dataspel?

Det är det enda jag hört på min desk den senaste veckan.


Ett spel om att man blir uppäten av en jättetjock tjej i helvetet, ett spel där man kan vara en groda men suuperstora klor (typ xmen-klor) och samtidigt se ut som den där grodan i "the muppets"... och ja. Och sen så finns det ett annat spel där man bara hoppar runt regnskogen och får odla vad man vill. Och det är superspännande, för ena dagen kanske det inte regnar alls och då förlorar men HELA sin kokainodling. Och andra dagen kanske en massa pirater kommer till den lilla regnskogsön och förstör hela affärsverksamheter... OCH DET GÅR JU INTE!



Jag behöver terapi. Eventuellt.



(Bilden är jättesuddig så om ni inte ser det så ska jag se "sur" ut här)

Jag chattar med Rasmus på jobbet.

Jag: GOD, I totally suck!!!
Rasmus:... First of all. Don't tell a guy the first thing you do that "you totally suck"...


Vadå? Förstår inte riktigt vad han menar med det här? "I suck, I suck, I suck?"


Tänker han på nåt helt annat eller?

Det här fick jag höra idag på jobbet:

"Nej tina, du är inte teknisk dålig, du är bara dåligt informerad"



Men snälla. Nu gör vi det lätt för oss är. Ut med det. Jag suuger. JAG SUUUUUUUGER!!!!!!!


Hur svårt ska det vara att få fram? Jag kanske är liten, klen och min försvarsförmåga är lika hög som en sparris. Men ändå.


Jag kan ta det.


(Eller jag jag kanske börjar gråta, MEN DET ÄR OKEJ!!! Var inte rädd.)

Åh, jag har kommit på en sån himla genialisk idé. Det skulle lösa typ alla mina helpdesk bekymmer.

... videosamtal.

Förstår ni?

När jag råkade koppla bort den där killens data totalt kunde jag ju bara le lite sådär och sen skulle han inte alls va arg eller sur på mig överhuvudtaget. Eller den gången då det tog suuuuperlåååångtiiiiiid för mig att hitta en knapp i Outlook, ja, istället för att kunden la på bara sådär skulle han hänga kvar tålmodigt och bara vänta... tills jag hitta den där sablans knappen (Eftersom jag verkar som en sån söt... och schysst tjej).


... oklart om detta skulle funka på dom kvinnliga kunderna. Men ändå?


Åh. Nu fick jag en sån där känsla att jag det finns FÖR mycket smarthet inom mig.


Måste. Få. Det. Ur. Systemet.


Nu: Gossip Girl

Jag såg just att jag skrivit "förskolllärare" istället för "förskolärare" i ett inlägg nedan.


SHIIIIT, VILKEN ÅNGEST JAG HAR!!!!!



Och nu ska jag läsa igenom hela lexins ordbok på nätet.


(Vi hörs. Kanske)

Jag och Rasmus går  från mataffären. Han bär mina kassar (Jag var supermegasjuk och jag brukar inte annars låta killar bära min kassar... eller jo det gör jag... skitsamma... jag suger)

Rasmus: This is so not fair.
Jag: What do you mean?
Rasmus: Carriyng you're bags and stuff.
Jag(oförstående): Why?
Rasmus: For example, if you look over there, there is a SUPERHOT chick. I just looked at her and smiled and I thought I MIGHT get her number or something but she just looks at you than at me like "You have a girlfriend, bastard!" AND ITS SO NOT TRUE!!!
Jag: ... cause you're just the bag-carrier.
Rasmus: I KNOW, im just the freakin bagcarrier for god sake!!! When are people gonna understand!!!



Så om ni är en snygg tjej i Dublin, får syn på mig och Rasmus, så vill jag bara säga att han INTE är min kille.

Han bär bara mina kassar.

Okej??!!



Jag och en kasse.

Nu börjar det ljusna lite här.

Jag har inte haft ont i halsen på 36 timmar.

(Och ja. Jag har räknat.)


Det är helt sjukt och deppig man kan bli av att vara sjuk i tre veckor. Men hur som helst nu är jag glad.

G.L.A.D.

Och vet ni? Jag har inte såndär superlock för öronen längre så nu HÖÖÖR jag. Som vanligt. Var jättenära på att ta en akut kurs i teckenspråk. Men nu behöver jag inte det. Bra va?

Såhär himla excited är jag kolla mitt konto-saldo.



Nu ska jag iväg till stan.


Inte bara för att träffa pappa och lillebror och får gratis mat, NEEJDÅ.

Jag ska kolla upp saldot på mitt bankkonto.



... Jag har inte gjort det på en månad ungefär.


Det. Här. Kommer. Bli. Kul. Jag. Bara. Vet. Det.

Idag känns den lilla framtidsångesten inte lika framträngande på något sätt. Jag har hela hösten känt något. Känt mig deppig, lite ihålig som om någon har spruckit hål på mig och tagit ur all luft.

Jag har känt mig så vilsen på något sätt och i en omgivning där det känns som alla har en plan. Så står jag där tomhänt och vet inte vad jag ska göra eller säga.

Det var så otroligt lätt att vara borta i USA på ett sätt. Jag var ju bara 19, jag behövde inte bestämma mig på någonting, jag behövde inte tänka ut vad jag skulle göra härnäst.

Men just nu är jag på ett ställe där jag helt plötsligt är 21 (Vet inte hur det hände. Men okej), där jag har tusen olika vägar att ta. Och istället för att se över alla möjligheter sitter jag bara där helt panikslagen och rädd.

Det är som jag står i ett himla vägskäl, tiden rinner sagt ut (FÖR VI VET JU ALLA ATT OM MAN INTE HAR PLUGGAT KLART VID 30 SÅ ÄR MAN OATTRAKTIV PÅ ARBETSMARKNADEN), jag letar febrilt efter en karta, en kompass, nåt som kan vägleda mig men jag hittar ingenting. Det finns ingenting. Jag letar lite till. Jag försöker komma ihåg vad min NO-lärare sa i nian att om man kollade på ett speciellt sätt på stjärnorna, "Ja barn, då man kan hita norr, syd, öst och väst".

Och jag tänker och tänker och tänker tillbaka. Vad var det han sa just då? Vad vare? Komigen Tina, du, vet, du vet. Du kan det här.

Och precis då infinner sig ett litet, litet, litet minne att jag eventuellt, kanske... sov... just då.


Helvete.

Jag googlade "framtidsyrken" nyss.

Fem framtidsyrken:


Sjuksköterska:

Tina tänker: Hmm.. praoade som det i åttan. Bäddade sänger två veckor i rad. En gång mätte jag hur mycket en kille hade kissat på en dag. Sjukhuskorridorer är SUPERLÄSKIGA!!! Sjuksköterska... like... not!


Biomediciniska Analytiker:

Tina tänker: Jag kan inte bli något jag inte kan stava till.


Förskolärare:

Tina tänker: Aldrig. Mer. Ungar.


Fritidspedagoger:

Tina tänker: Åååh, det här påminner mig när jag har varit på "gården" tre gånger. Alla såna där pedagoger var typ ascoola och alla såg upp till dom (en hade exempelvis en tatuering...nej TVÅ! Och en tungpiercing)... eller vänta nu jag det här går inte jag är ju inte alls cool. Jag är den mest töntiga människan i hela världen (och jag är totalt emot tungpiercing just nu. Är verkligen det)


Läkare:

Tina tänker: Blod och blod och BLOD. Eller vänta har jag inte sett nån serie om det her... typ Grr...Greeey... Greeys nånting. Alla läkare där är typ SUPERSNYGGA (även fast dom haft jour i en vecka) och om jag blir läkare så får jag en skitsnygg kille efter mig (som "typ" är skild för hans fru var otrogen med hans bästis men nu återfår han kärleken med mig).



... så någon som kan fejka ett gymnasiebetyg från 17.5 till 20.0 kanske?


Snällis?

Idag har jag träffat pappa och lillebror!

Ååh det var så kul. Exempelvis så blev jag bjuden på mat för typ 20 euro. Och det är typ...typ... 20 NUDELPAKET! (blir helt snurrig när jag tänker på det)


Efter maten frågade pappa om jag inte tänker plugga snart.

Då började jag gråta (helt automatiskt alltså ABSOLUT inget jag kan styra över).


...Jag har sån framtidsångest. Jag har ingen plan, jag har ingen aning om vad jag vill bli, jag vet inte ens vad jag skulle tycka om att plugga. Jag vet ingenting.

MEN EFTERSOM MAN ANTAGLIGEN BLIR SÅ JÄVLA OATTRAKTIV PÅ ARBETSMARKNADEN OM MAN INTE PLUGGAT KLART VID 30 SÅ KANSKE MAN SKA BÖRJA SNART.


(Fast okej... om jag ska tänka positivt så ringde jag mamma och bölade och hon sa att jag minsann fortfarande är mammas lilla mirakelbebis även om jag inte har någon framtid.)


(Och det känns ju skönt när man känner sig totalt misslyckad)

Jag fick en kommentar angående vilket företag jag jobbar på.

Nu är det såhär att det inte är superdupersmart att jag berättar det. För det första eftersom om jag... jag vet inte... råkar skriva om den gången då jag råkade koppla bort en kunds dator helt och hållet (vilket ändå var helt okej för den gick igång efter typ 5 minuter) och jag samtidigt nämner företagets namn.

Det ser ju inte så himla bra ut (Varken för mig eller för företaget).

Och för det andra så får jag inte det. För mamma. And I really want those fucking expensive black boots for christmas.


Så att säga.

På jobbet:

Arbetsledare: Okej kära medarbetare nu är det såhär att vi kommer ha viktiga personer på kontoret idag. Detta betyder att ni inte kan vara inne på några icke-arbetsrelaterade hemsidor.
Jag: FAAAN, jag som hade Freesex.com som startsida! JÄVLA SKIT!

Tystnad.



Jag tyckte det var kul. I alla fall.

Nej men hej.

Jag är tillbaka. Tror jag.


"åååååh herreguuud", tänker ni, "HON ÄR TILLBAKA, FINALLY, MY LIFE HAS A MEANING. MY LIFE HAS A MEANING!!!"




... Själv tänker jag på att jag kunde kända lukten av mat i matsalen idag.


/
Girl-who-was-sick-for-very-long-but-not-so-sick-anymore.

Det bästa med att vara sjuk i två veckor är att man aldrig vet vad som är fel på en dagen därpå.



Ont i öronen? Spy? En massa slem i halsen? Spy? Ont i magen? Spy? Muskelvärk? Spy?





Förstår ni? Mitt liv har aldrig varit så himlans händelserikt just nu.