Nej men här står lilla jag, utan en kompass, karta... en plan och sedan lyssnade jag aldrig på min No-lärare heller. (Jag är körd)
Idag känns den lilla framtidsångesten inte lika framträngande på något sätt. Jag har hela hösten känt något. Känt mig deppig, lite ihålig som om någon har spruckit hål på mig och tagit ur all luft.
Jag har känt mig så vilsen på något sätt och i en omgivning där det känns som alla har en plan. Så står jag där tomhänt och vet inte vad jag ska göra eller säga.
Det var så otroligt lätt att vara borta i USA på ett sätt. Jag var ju bara 19, jag behövde inte bestämma mig på någonting, jag behövde inte tänka ut vad jag skulle göra härnäst.
Men just nu är jag på ett ställe där jag helt plötsligt är 21 (Vet inte hur det hände. Men okej), där jag har tusen olika vägar att ta. Och istället för att se över alla möjligheter sitter jag bara där helt panikslagen och rädd.
Det är som jag står i ett himla vägskäl, tiden rinner sagt ut (FÖR VI VET JU ALLA ATT OM MAN INTE HAR PLUGGAT KLART VID 30 SÅ ÄR MAN OATTRAKTIV PÅ ARBETSMARKNADEN), jag letar febrilt efter en karta, en kompass, nåt som kan vägleda mig men jag hittar ingenting. Det finns ingenting. Jag letar lite till. Jag försöker komma ihåg vad min NO-lärare sa i nian att om man kollade på ett speciellt sätt på stjärnorna, "Ja barn, då man kan hita norr, syd, öst och väst".
Och jag tänker och tänker och tänker tillbaka. Vad var det han sa just då? Vad vare? Komigen Tina, du, vet, du vet. Du kan det här.
Och precis då infinner sig ett litet, litet, litet minne att jag eventuellt, kanske... sov... just då.
Helvete.
Jag har känt mig så vilsen på något sätt och i en omgivning där det känns som alla har en plan. Så står jag där tomhänt och vet inte vad jag ska göra eller säga.
Det var så otroligt lätt att vara borta i USA på ett sätt. Jag var ju bara 19, jag behövde inte bestämma mig på någonting, jag behövde inte tänka ut vad jag skulle göra härnäst.
Men just nu är jag på ett ställe där jag helt plötsligt är 21 (Vet inte hur det hände. Men okej), där jag har tusen olika vägar att ta. Och istället för att se över alla möjligheter sitter jag bara där helt panikslagen och rädd.
Det är som jag står i ett himla vägskäl, tiden rinner sagt ut (FÖR VI VET JU ALLA ATT OM MAN INTE HAR PLUGGAT KLART VID 30 SÅ ÄR MAN OATTRAKTIV PÅ ARBETSMARKNADEN), jag letar febrilt efter en karta, en kompass, nåt som kan vägleda mig men jag hittar ingenting. Det finns ingenting. Jag letar lite till. Jag försöker komma ihåg vad min NO-lärare sa i nian att om man kollade på ett speciellt sätt på stjärnorna, "Ja barn, då man kan hita norr, syd, öst och väst".
Och jag tänker och tänker och tänker tillbaka. Vad var det han sa just då? Vad vare? Komigen Tina, du, vet, du vet. Du kan det här.
Och precis då infinner sig ett litet, litet, litet minne att jag eventuellt, kanske... sov... just då.
Helvete.
Kommentarer
Trackback
