Allsång på Skansen (kan någon göra mig tillfälligt döv).
Det betyder Allsång på Skansen. Men inte vilket program som helst. Nej, för idag ska Alexander Rybak OCH killarna som vann dansbandskampen sjunga.
Mamma sjunger också.
Jättefint.
Nästa tisdag kanske jag ska spela in alltihop i min mobiltelefon och sen spelar vi upp det här?!
Ps. Love ya Mammi! ds.
Mitt liv är bara över till 75 procent
Åh ibland är min Mamma den bästa mamman i hela världen.
Som idag när jag legat och storbölat i en timme.
"Jag kommer aldrig träffa någon annan, mitt liv är över och jag kommer bo ensam för alltid i ett pyttelitet skjul på landet med mina katter", hulkar jag fram
Och då säger Mamma dom mest visa orden jag hört henne säga på länge:
"Men Tina! Ditt liv är inte över. Tänk om du hade vårtor över hela ansikten och hade hängbröst samtidigt? Då kan jag säga att FÖRST DÅ ÄR DITT LIV ÖVER!!!"
Och det är då jag inser det självklara. Mitt liv är bara över till 75 %.
(Eller okej kanske bara 25 %.)
(Inåtvänd finne kan inte ge 50 % i pådrag)
Nu kör vi!
Idag ska jag ut och powerwalka med Lina:
Jag har lovat att:
- Inte grina om det blir för jobbigt.
- Inte manipulera till mig en fika paus.
- Inte UNDER NÅGRA SOM HELST OMSTÄNDIGETER stanna vid kiosken och köpa trisslotter "även fast det är på vägen"
- Inte låtsas svimma. Även om jag har gått konstant i 50 minuter.
Lina har lovat att:
- Ta med sig ett första hjälpen kit och syrgasmask. Tusen saker kan hända under en timme; Jag kan få andnöd, svimma, ramla på en sten så jag slår i precis det stället där pulsådern sitter och jag förblöder och dör! (vilket är okej då för Lina har med sig bamseplåster. Och det hjälper mot allt.)
- Ringa 112. Om det behövs.
Nu kör vi!
Mirakel-tjej
Helt plötsligt hör jag ett skrik. "aaaaaaaaaaaah". Det är mamma. Från övervåningen.
"aaaaaaaaaah, vad är det här?", hör jag igen och mamma springer ner för trappen, ner till källaren, till pappa.
Mamma: Henrik du måste springa upp och kollar på övervåningen, DU MÅSTE! Jag har något att visa dig. Det är stort. Större än du någonsin kan tänka dig.
Pappa: Vadå, vad är det jag ska se?
Mamma: Det är Tina... eller Tinas rum rättare sagt. Henrik. Hon har städat.
Sen springer hon runt i hela huset och utropar, så alla kan höra:
"Åh jag visste det, ända sedan Tina var en liten bebis i magen visste jag att hon skull göra stora saker, mirakel. Och att jag alltid skulle älska henne mer än någon annan. Mycket mer än sin lilla lata och omotiverade lillebror, SOM ABSOLUT INTE GÖR NÅGONTING. Tina hör du det?! Henrik, vi kan lika gärna slänga ut honom på gatan och behålla Tina, för alltid!"
Och ja, det var precis så det gick till.
(ungefär)
Snart kanske jag hittar nycklarna också.
Okej. Jag är alltid förvirrad. Jag tappar saker, jag glömmer bort mina bästisars födelsedagar och jag går vilse.
Men kan ni då tänkte er att jag då är ÄNNU mer förvirrad. Jag är ett vandrade nervvrak.
Men idag tror jag att jag fick en liten, en mini-mini-pytte-pytte-liten ljusglimt mitt i alla förvirring. Och jag tror att jag, kanske ,att jag kommer må bättre av det här.
Sluta vara trött. Sluta vara ledsen. Sluta att tappa bort mig själv.
För om det är något som är jävligt jobbigt att tappa bort så är det sig själv.
Resplaner:
Jag och Mamma funderar på att åka till Egypten. Bara vi två.
Åh, jag ser verkligen det hela framför mig:
Jag och mamma färdas genom öknen på kameler, där vi stannar vid några övergivna pyramider och måste fightas mot aggressiva mumier och skorpioner (men det är okej, för vi har gått en kurs i karate veckan innan) och sen, sen lyckas vi hitta en hemlig lönndörr i pyramiden och mitt bland oss finns guld och diamanter och vi kan leva i överflöd, för alltid!
Det andra alternativet är att åka till New York över halloween.
Har inte riktigt bestämt mig än.
Nu kan jag rädda världen också.
Jag: Hej, det går bra att beställa.
14årig tjej: En cheese tack!
Jag: Här, varsågod.
Sen granskar tjejen mitt ansikte i några sekunder.
Jag (irriterat): Var det bra så?
14årig tjej: Ja.. vet du?
Jag: Nej...?
14årig tjej: Du är så himlans fint sminkad asså!
Åh förstår ni? Jag smälte. Skitsamma att jag har ett gott hjärta, eller är intelligent, eller rolig. JAG ÄR FINT SMINKAD!
Rädda världen nästa?
Jag har ett val.
Som ni kanske märker har det gått 30 hela minuter sedan mitt sista inlägg och jag är inte apatisk. Än.
Och dom 20 första minuterna försökte jag verkligen falla handlöst till marken. I ren apati. Eller i alla fall slå i huvudet så jag föll i koma i några dagar (fram tills jag kom på något att sysselsätta mig med)
Men golvet var såg så himla hårt ut i datarummet att... jag fega ur.
"Okej Tina, allt du behöver göra just nu är att ramla baklänges, bara släpp balansen och ramla baklänges, du kommer inte känna något, jag lovar", intalade jag mig själv. Men varje gång jag försökta falla baklänges var det något som tog emot. Kanske en gammal överlevnadsinstinkt. Eller att jag helt enkelt är superdålig på att falla baklänges spontant.
Och först blev jag ju jätteförbannad. Flera tusen människor hamnar i koma varje dag, HELT OFRIVILLIGT. Och jag har försökt aktivt i snart en halvtimma nu.
Det kändes inte rättvist.
Men efter att varot stående i 20 minuter insåg jag hur knäpp jag har varit. När jag kom hem från New York hade jag så mycket levnadsglädje. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin mer blir deprimerad eller ens tänka tanken att mitt liv känns meningslöst. Även om det bara är för fem minuter.
Jag kan vara lycklig. Bara om jag vill. Och det var det jag lärde mig i New York. Jag insåg kunde antingen skita totalt i livet och leva i totalt mörker, eller, se alla möjligheter och göra det bästa av situationen.
Jag har ett val.
Och nu väljer jag att vara lycklig.
Busy life. Busy life.
Jag vet att det är svårt att förstå det här. Jag med så många bollar i luften: förinta blåa aliens, sova, äta, sova igen, äta igen.
Ja ni förstår. So much to do, so little time!
.. men... JAG ÄR UTTRÅKAD! Jag är så himlans uttråkad att jag just nu (jag skojar inte) skulle kunna falla ner apatisk på golvet. Precis i detta ögonblick. Ett, två, tre...
STOPP! Min katt ligger här. Förlåt. Falskt alarm.
Jag uppdaterar er.
Mitt liv började och slutade på samma dag.
Jag hittade mitt ps2 idag:
15:22
Ren lycka! Mitt liv har börjat tänker jag. Mitt liv har äntligen börjat.
15:32
Tvspelet påslaget. Introt börjar. Men... men... dosan funkar inte, den har inte gått sönder?! Va?
15:33
Vill gråta.
15:34
Gråter.
15:35
DEN FUNKAR! Var bara insatt fel. Men hur ska man kunna vet vart man ska stoppa in allt rätt?!
15:40
Spelandet har börjat! Jag är på någon slags öken-planet. Jag ser blått ljus. JAG BLIR ANFALLEN! Av blåa aliens. Dör.
15:43
Börjar om. Dör
15:44
Börjar om. Dör
15:45
Börjar om. Dör. Börjar kasta kasta saker runt om kring mig.
15:46
Pappa kommer in i vardagsrummet och undrar varför jag skriker. "Jag blir anfallen av blåa aliens pappa, dom är överallt och jag bara dör hela tiden! Jag skjuter och skjuter men jag bara dör hela tiden!".
15:47
Pappa går därifrån.
15:50
Mamma kommer in och undra om hon inte kan få lite tv-tid. Jag svarar "Jag är på mitt livs uppdrag mamma, mitt livs uppdrag".
15:51
Mamma går därifrån. Tar med sig katterna.
15:52:
Dör igen. Hur kul är det att vara tv-spels-guru när man bara dör och dör och dör och dör hela tiden? Börjar ifrågsätta livets mening.
15:53
Gråter en skvätt. Stänger av.
Bild tagen från ps2media.gamespy.com
Smart tjej.
Det är nämligen så att jag känner ett behov att lära mig saker. I alla fall något. Något litet. Pyttepyttelitet. Som jag kan lägga till på mig "saker-jag-har-lärt-mig-efter-studenten-lista":
Min lista:
1. Pommesfrites flyter när dom är färdiga
2. Låt ALDRIG fem tolvåriga tjejer googla saker utan uppsikt (om inte du inte vill ha freesex.com som startsida)
3. Lägg inte brinnande kökshandukar på sängen. (OBS!!VIKTIG PUNKT!!OBS!!)
Slut.
Vadå? Är det såhär det går till?
Och det gör mig så himla sentimental:
Gråtmoment 1: Tjejens kille köper ett ps3 och guitarhero istället för blöjor till bebisen
Anledning: Gråter av medlidande
Gråtmoment 2: Killen lämnar tillbaka ps3 och köper blöjor istället.
Anledning: Så himla fint och vackert!
Gråtmoment 3: Killen köper en ring för 200 spänn och friar. Tjejen säger ja.
Anledning: Det är säkert tjejens största misstag, men ändå, så himla fint!
Gråtmoment 4: Tjejen föder
Anledning 1: VADÅ ÄR DET SÅHÄR DET GÅR TILL?! Ser stjärnor och blodiga bebisar framför mig.
Anledning 2: Har men för livet.
Note: Skaffa en katt istället.
Bild tagen från omgsocute.com
Tacksam tjej.
Jag (moget och tacksamt): Tack pappa!
Pappa: Vadå?
Jag: Ja.. för att du diskar...
Pappa: Vadå, hade du planerat och diska idag eller?
Jag: .... eh ... nej .Men tack ändå!
Och då ser jag hur pappa liksom bara skiner upp:
"Min dotter har växt upp nu, hon är en mogen kvinna nu", tänker han, samtidigt som en liten... okej, kanske pytte-mikroskops-liten-tår tränger fram.
" Hon sa tack. "
Tacksam tjej.
Tina badar.
Vanligtvis när jag ska iväg och bada förbereder jag mig i timmar
Exempelvis brukar jag hålla in magen en timme innan för att öva, lägger mig i konstiga positioner för att se i vilken vinkel jag ser okej ut på stranden.
Ja ni vet.
Men idag! IDAG! Ska jag göra revolt.
Jag ska håll ut magen så mycket jag kan, jag ska fan inte raka benen och sen... sen, ska jag lägga mig i dom mest osmickrande positioner man kan göra på stranden.
Det värsta som kan hända är att jag får gå före i glasskön.
"Get the pregnant woman an ice-cream for fuck sake", kommer alla säga.
På engelska. Med newyork-accent.
Konsten att få på sig ett par jeans.
"Ska du med ut?"
"JA!", tänkte jag först.
En timme senare. Framför min garderob tänker jag: "nej, nej, nej"
I nuläget är det nämligen såhär att.. eh... jag får inte på mig några byxor längre. (Visst är det hemskt att allt bara krymper sådär på ett år?) Så det enda jag kan ha på mig just nu är:
- Klänningar
- Kläder med resår
Så fort jag kollar på ett par jeans i storlek 27... eller okej... jag ska erkänna en sak.
Jag kollar fortfarande på jeans i storlek 25 och 26. För jag resonerar att om an tror att man är en viss storlek så blir man det automatiskt... tror jag... men det funkar inte. Istället får jag halvnaken (vanligtvis med jeansan kring lårpartiet) bakom draperiet fråga expediten om dom inte har en storlek 27.
"Eh, ursäkta, dom här byxorna passar inte"
"Ja okej, vilken storlek har du nu?"
"Ehm... 26"
"Ja men då är det bara me att köra en 27a då!"
"... En... en 27a?
"Ja, det finns en på lagret tror jag, vill du ha en"
"Eh, jo jag tror det, men har ni inget verktyg?"
"Verktyg?"
"Ja... som hjälper en att få på sig jeans... som är för tajta. För jag tror inte jag behöver en 27a. Egentligen. Jag tror bara om jag håller in magen i en timme i en slags korsett eller något så kan det här fixas, hehe"
"Vi säljer in sånt tyvärr"
"VAD DÅ INTE SÄLJER SÅNT!!! VAD ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA AFFÄR, MÅSTE KÖPA JEANS I RÄTT STORLEK OCH ALLT! SKITAFFÄR!"
Sen springer jag, vanligtvis, därifrån
Okej kanske inte riktigt så. Men ni kanske förstår poängen?
Jag har en sexig pappa. Antagligen.
Jag: Nej?
Pappa: Jo jag var på MQ och handlade och när jag stod i butiken frågade en kille om hjälp.
Jag: Hjälp?
Pappa: Ja! Som om jag jobbade eller något... killen sa att jag hade en sån snygg t-shirt... därför.
Jag: Haha, ja, jag ser det. Jättesnygg pappa.
Pappa: Vadå, tycker du inte du har en sexig pappa eller? VA?!
Svar på det?
Min pappa.. eller... HAHA.. jag skoja bara.
Det är min farbror.
Bild tagen från artfiles.art.com
Nu vet jag vad man har kondomer till.
Jag: Vadå?
Mamma: En resa till västkusten. Det skulle göra dig gott!
Jag (moget): Men där är det ju bara fyllt med säsongskillar som har klamydia
Mamma: Men det finns ju kondomer!
Det är alltså såhär min Mamma resonerar. Skit i att killen har legat med 10 tjejer på samma dag och har klippkort på kliniken.
Det finns ju kondomer.
Bild tagen från break.com
Åh vad synd.
Jag smälter. Och det är ju synd. För precis idag tänkte jag ta min powerwalk.
Och för första gången var jag pepp och tänkte "nu ska fettet bort". Jag tänkte till och med köpa såna där gå-stavar... eller nej det är för dyrt... så jag var påväg att hugga ner ett av våra äppelträd och karva egna. BARA SÅDÄR.
Men sen läste jag någonstans att det är farligt att vara ute i solen. Man behöver skydd och sånt! Och då kan jag ju liksom helt plötsligt bara DÖ. Huxflux.
Och vi vet mycket väl att jag inte får dö.
Mina katter kommer ta livet av sig, Nadal kommer bli så himla ledsen att han inte spelar tennis längre och hela världen kommer GÅ UNDER!!!
... och det vill vi ju inte. Eller hur?
Att bo hemma:
Då brukar jag svara Nya hjärsta.
Som mest brukar jag få tillbaka "Men vadå, du bor inte i lägenhet eller?!"
Nej jag bor i hus. Hemma.
Och då kommer det.
"Men stackars dig! Hur överlever du?! Du ska flytta snart va?! Eller du har planer på att flytta snart va?!
Och sen säger jag nej, inte direkt. Och helt plötsligt från att vara en snygg tjej-i-rosa-volangklänning har jag förvandlats till en förståndshandikappad liten tjej som inte kan någonting.
För är man 21 år och kan någonting bor man ju inte hemma.
Och okej ibland undrar jag varför jag bor hemma. Typ när mamma har laddat ned låten "svennebanan" och dansar runt i hela datarummet medan hos utropar "Asså Tina, jag diggar verkligen den här låten". Eller när mamma har mens och får för sig att alla familjemedlemmar på något sätt är emot henne, eftersom ingen verkar sätta nycklarna i nyckelskåpet, DÄR DOM SKA VARA!!!
Men förutom det är det helt okej.
(Typ)
(Kanske)
(Ibland)
Som sagt. Jag trivs.
Jag lever all-inclusive.
Jag: Eh... men det får plats mycket bättre då! Mer transportabelt!
Malin: Du har tagit från dina föräldrar.
Jag: Eh... ja.
Malin: Men du tar ju alltid sprit från dom!
Jag: JA, okej! Men nu är det såhär va, att jag betalar hemma va, och då ska ju allt ingå!
Malin: Allt ingå?
Jag: Ja... mat, rum och sprit?!
Har jag inte rätt?
