Världen från en liten tjejs perspektiv.

Precis när jag hade stämplat ut från jobbet fick jag ett sms av Malin:

"Ska du med ut?"

"JA!", tänkte jag först.

En timme senare. Framför min garderob tänker jag: "nej, nej, nej"

I nuläget är det nämligen såhär att.. eh... jag får inte på mig några byxor längre. (Visst är det hemskt att allt bara krymper sådär på ett år?) Så det enda jag kan ha på mig just nu är:

•  Klänningar
•  Kläder med resår

Och ja, jag vet. Jag borde köpa nya byxor. Men nu är det såhär. När man varit en speciellt storlek ett tag vänjer man sig liksom vid det.. man byter inte upp sig. Det gör man bara inte.

Så fort jag kollar på ett par jeans i storlek 27... eller okej... jag ska erkänna en sak.

Jag kollar fortfarande på jeans i storlek 25 och 26. För jag resonerar att om an tror att man är en viss storlek så blir man det automatiskt... tror jag... men det funkar inte. Istället får jag halvnaken (vanligtvis med jeansan kring lårpartiet) bakom draperiet fråga expediten om dom inte har en storlek 27.

"Eh, ursäkta, dom här byxorna passar inte"
"Ja okej, vilken storlek har du nu?"
"Ehm... 26"
"Ja men då är det bara me att köra en 27a då!"
"... En... en 27a?
"Ja, det finns en på lagret tror jag, vill du ha en"
"Eh, jo jag tror det, men har ni inget verktyg?"
"Verktyg?"
"Ja... som hjälper en att få på sig jeans... som är för tajta. För jag tror inte jag behöver en 27a. Egentligen. Jag tror bara om jag håller in magen i en timme i en slags korsett eller något så kan det här fixas, hehe"
"Vi säljer in sånt tyvärr"
"VAD DÅ INTE SÄLJER SÅNT!!! VAD ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA AFFÄR, MÅSTE KÖPA JEANS I RÄTT STORLEK OCH ALLT! SKITAFFÄR!"


Sen springer jag, vanligtvis, därifrån


Okej kanske inte riktigt så. Men ni kanske förstår poängen?