Världen från en liten tjejs perspektiv.

Jag sitter vid datorn fridfullt och nöjd med mitt liv.

Helt plötsligt hör jag ett skrik. "aaaaaaaaaaaah". Det är mamma. Från övervåningen.

"aaaaaaaaaah, vad är det här?", hör jag igen och mamma springer ner för trappen, ner till källaren, till pappa.

Mamma: Henrik du måste springa upp och kollar på övervåningen, DU MÅSTE! Jag har något att visa dig. Det är stort.  Större än du någonsin kan tänka dig.
Pappa: Vadå, vad är det jag ska se?
Mamma: Det är Tina... eller Tinas rum rättare sagt. Henrik. Hon har städat.

Sen springer hon runt i hela huset och utropar, så alla kan höra:

"Åh jag visste det, ända sedan Tina var en liten bebis i magen visste jag att hon skull göra stora saker, mirakel. Och att jag alltid skulle älska henne mer än någon annan. Mycket mer än sin lilla lata och omotiverade lillebror, SOM ABSOLUT INTE GÖR NÅGONTING. Tina hör du det?! Henrik, vi kan lika gärna slänga ut honom på gatan och behålla Tina, för alltid!"


Och ja, det var precis så det gick till.

(ungefär)