Jag har ett val.
Hej allihopa!
Som ni kanske märker har det gått 30 hela minuter sedan mitt sista inlägg och jag är inte apatisk. Än.
Och dom 20 första minuterna försökte jag verkligen falla handlöst till marken. I ren apati. Eller i alla fall slå i huvudet så jag föll i koma i några dagar (fram tills jag kom på något att sysselsätta mig med)
Men golvet var såg så himla hårt ut i datarummet att... jag fega ur.
"Okej Tina, allt du behöver göra just nu är att ramla baklänges, bara släpp balansen och ramla baklänges, du kommer inte känna något, jag lovar", intalade jag mig själv. Men varje gång jag försökta falla baklänges var det något som tog emot. Kanske en gammal överlevnadsinstinkt. Eller att jag helt enkelt är superdålig på att falla baklänges spontant.
Och först blev jag ju jätteförbannad. Flera tusen människor hamnar i koma varje dag, HELT OFRIVILLIGT. Och jag har försökt aktivt i snart en halvtimma nu.
Det kändes inte rättvist.
Men efter att varot stående i 20 minuter insåg jag hur knäpp jag har varit. När jag kom hem från New York hade jag så mycket levnadsglädje. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin mer blir deprimerad eller ens tänka tanken att mitt liv känns meningslöst. Även om det bara är för fem minuter.
Jag kan vara lycklig. Bara om jag vill. Och det var det jag lärde mig i New York. Jag insåg kunde antingen skita totalt i livet och leva i totalt mörker, eller, se alla möjligheter och göra det bästa av situationen.
Jag har ett val.
Och nu väljer jag att vara lycklig.
Som ni kanske märker har det gått 30 hela minuter sedan mitt sista inlägg och jag är inte apatisk. Än.
Och dom 20 första minuterna försökte jag verkligen falla handlöst till marken. I ren apati. Eller i alla fall slå i huvudet så jag föll i koma i några dagar (fram tills jag kom på något att sysselsätta mig med)
Men golvet var såg så himla hårt ut i datarummet att... jag fega ur.
"Okej Tina, allt du behöver göra just nu är att ramla baklänges, bara släpp balansen och ramla baklänges, du kommer inte känna något, jag lovar", intalade jag mig själv. Men varje gång jag försökta falla baklänges var det något som tog emot. Kanske en gammal överlevnadsinstinkt. Eller att jag helt enkelt är superdålig på att falla baklänges spontant.
Och först blev jag ju jätteförbannad. Flera tusen människor hamnar i koma varje dag, HELT OFRIVILLIGT. Och jag har försökt aktivt i snart en halvtimma nu.
Det kändes inte rättvist.
Men efter att varot stående i 20 minuter insåg jag hur knäpp jag har varit. När jag kom hem från New York hade jag så mycket levnadsglädje. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin mer blir deprimerad eller ens tänka tanken att mitt liv känns meningslöst. Även om det bara är för fem minuter.
Jag kan vara lycklig. Bara om jag vill. Och det var det jag lärde mig i New York. Jag insåg kunde antingen skita totalt i livet och leva i totalt mörker, eller, se alla möjligheter och göra det bästa av situationen.
Jag har ett val.
Och nu väljer jag att vara lycklig.
Kommentarer
Trackback
