Världen från en liten tjejs perspektiv.

Idag har jag som sagt gått en mil:


Efter 50 min: Åh det här går ju rätt bra, tänker jag. Lite svårt att andas har jag och jag börjar känna av viss kramp. Men ändå... shit vad bra jag är!

Efter 60 min: Fikapaus. Jag mår bra.

Efter 80 min: Stigen vi tänkte ta är stängd (den som går runt berget). Vi måste nu ta en annan väg för att komma till vårt mål (alltså BESTIGA berget).

Efter 81 min: Min chef frågar om det är ok att bestiga berget eller om vi hellre går tillbaka.

Jag tänker: "Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejenjeförihelvete!"

Jag svarar: "Men guuud var härligt. Har längtat efter såna här utmaningar hela livet. Lets do this!"

Får ångest.

Efter 90 minuter: Uppförsbacke.

Efter 95 min: Uppförsbacke.

Efter 110 min: FORTFARANDE uppförsbacke.

Efter 120 min: Ååh där ser det ut att plana ut där i horisonten.

Efter 125 min: Nej, såg fel. Fortfarande uppförsbacke.

Efter 145 min: Uppe på beget!!! Jag är uppe!!! Gör glädje dansen.

Efter 150 min: Min kollega avbryter min glädjedans och säger att vi måste gå 3 km till.

Efter 160 min: Frågar lite hastigt om det finns en permobil här i närheten?

Efter 161 min: En vanlig rullstol då?

Efter 162 min: Men vafan en enkel jävla syrgasmask då? LINA HAR ALLTID SYRGASMASK I FICKAN NÄR VI ÄR UTE OCH GÅR!

Efter 190 min: Framme.




Sen fick vi gratis mat.


Och nu ska jag gå och dö.