Till mina fina vänner (och mamma och pappa):

Nu är jag i Dublin. Jag lever. Planet har inte kraschat. Jag kan inte förstå en endaste människa här (jag lovar dom talar pysslingspråk eller nåt!).


Men det känns bra att vara här:)







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0