Sagt upp mig har jag också.

Sådär. Nu har jag sagt upp mig!

Jag trodde det skulle vara supersvårt "Nej men du kan inte sluta Tina, du är vårt allt!!!"

Eventuellt skulle någon börja gråta också.

Men vet ni vad?! Det gick. Det var helt okej. Eller snarare. Dom blev glada. "Men gud va kul Tina, jätteroligt! Det här är ju glada nyheter!" och jag kan nästa svära på att jag hörde ett "halleluja" innifrån kontoret (kan dock vara inbillning).

 


... det här gör mig lite fundersam. Är dom glada för min skull... eller deras?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0