När man sviker sitt blodsband.
48 timmar efter våra föräldrar åkt till Italien har vi drabbats av en liten "kris"
FÄRDIGMATEN ÄR SNART SLUT!
Och grejen är att jag sa till min lillebror att: "Du kan inte äta upp allting, dom här 10 färdigrätterna från Felix ska räcka till hela veckan, även om det betyder bara ett halvt mål om dagen. Du vill väl inte att vi ska LAGA mat PÅ RIKTIGT?!"
Och jag kan svära på att han nickade förståeligt, att vi hade ett blodsband, en överenskommelse. Att vi var ett team som skulle klara dom här 10 dagarna. Även om vi svalt. Så skulle vi klara det här.
Antagligen inte.
Svårt.
Jag kanske är lite nervös. Pyttelite.
Jag har ju insett att... jag måste lära mig ett helt nytt språk. Irländskan.
Irländskan måste vara en av dom språken som är på listan "Språk som är svåra att förstå".
Språk som är svåra att förstå:
1. Kinesiska
2. Arabiska
3. Irländska
4. Danska
Men som sagt, just nu, går jag efter mitt mantra "allt löser sig". Jag får helt enkelt skaffa mig ett sån där språk-kurs på datan för 300 kronor.
Går det så går det.
Det löser sig.
Jag: Hallå! jag fick jobbet, jag flyttar till Dublin!
Cicci: Va?!
Jag: Ja... jag fick jobbet!
Cicci: Men känner du någon där?
Jag: Eh... nä.
Cicci: Har du någonstans att bo?
Jag: Eh...nä.
Cicci: VET DU ÖVERHUVUDTAGET VAD DU GER DIG IN PÅ?!
Jag: Eh...nä.
Men herregud! Måste man har allt klart hela tiden
Kompisar kommer av sig självt. Och är jag hemlös, ja då får jag väl tälta eller något! Och efter min månad av resande i USA så kan vi säga att jag blev en riktig camping-guru.
Det finns ju gröna fält överallt på Irland. Bara att välja en plats.
Nej men nu flyttar jag.
JAG HAR FÅTT JOBBET!!!
Alltså... något måste ju blivit fel? Jag är HELT SÄKER på att snart så ringer dom tillbaka och säger "Nej men oj förlåt, vi ringde fel Tina, du har inte fått jobbet... men som tröst kan du få en penna med företagets logo!"
För det här kan ju inte vara rätt. Eller?!
Skitsamma.
Jag flyttar till Dublin om fyra veckor.
Bild tagen från forum.westlife.com
Tina ger råd.
Ska nämligen ut ikväll!
Och som vanligt har jag ingenting att ha på mig. Jag hade som plan att gå ner några kilon efter jag kommit hem från USA (ur praktiskt synvinkel)... men det har ju inte... hänt.
Nej nu får jag sluta. Jag är trött på det här. Jag har kommit på att det kanske finns en eller två 15-åriga tjejer som läser det här. Och med alla skitbloggar som bantar, förstorar läpparna och bleker tänderna vill jag säga det här:
- Det är okej att vara 15 år och oskuld.
Även om den coolaste kille ni klassen säger att ni är jordens töntar så är det helt okej. Han kommer ändå inte gå ut gymnasiet.
- Va inte avundsjuk på den populäraste tjejen på hela skolan.
Du kommer så småningom inse att hon tyckte att högstadiet var lika jävligt, förvirrande och ångestladdat som du.
- Det är okej att ha en bmi på 20 iställer för 17!
Herregud, jag LOVAR. Okej att det säkert finns en supermodellsmal tjej som har tusen killar i er årskurs. Men det är inte hela världen om ni har lår, och rumpa och mage. Det är till och med snyggt!
Och en sak till:
Ha en superurringad tröja och puta med läpparna på Snyggast.se kommer inte ta er någonstans i livet.
Kanske ett pyttelitet uppslag i Slitz om ni har tur.
Men bortsett från det.
Inget speciellt.
Vi klarar det här.
Sist jag var tvungen att vakta huset var sommaren innan trean och jag hade precis fyllt 18.
Vi skulle kunna säga att jag var ute nästan varenda dag, pengarna som skulle vara till mat köpte jag sprit för och dom tre sista dagarna var jag tvungen att panta burkar för att kunna köpa nudlar och mjölk.
MEN.
Denna vecka är det helt lugnt!
Inte för jag mognat eller något. Nejdå. Mamma och Pappa har köpt mat... I FÖRVÄG!
Känns bra. Och tryggt.
En vit lögn. Typ.
Intervjuare: I'll just have one question.
Jag: Okey...
Intervjuare: How did you find the questions for the computer test we gave you?
(Google, Google, Google, Google)
Jag(stolt ton): Eh... I'll guess I just know things. It's kind of like I was born to do this...you know!
Det här är, vad jag brukar kalla, en "vit lögn".
Billig arbetskraft.
Mamma och Pappa åker till Italien imorgon.
På grund av detta har mamma gjort en lista med "uppgifter" som jag och min lillebror ska göra.
Om vi klarar alla uppgifter får vi en BELÖNING!!! 
Mer känt som barnarbete alltså.
I want a roller baby!
Skitsamma att jag får bristningar, hängbröst och inte kan ha sex på typ ett år!
Så länge dom kan åka rullskridskor är det lugnt.
Vad har du gjort?
Nej nu ska vi tänka positivt människor!
Som, till exempel, imorgon ska jag träffa min kära kusin som varit och rest i TVÅ ÅR.
Vi kommer utbyta reseerfarenheter. Såhär kommer det antagligen låta:
Kusin: Ja, vart ska jag börja! Surfat i Australien, varit på får-safari i Nya Zeeland, åh Tina, det finns så mycket att berätta! Vad har du gjort?
Jag: Eh...hm...jo... det är ju svårt att komma på något såhär. På rak arm. Hm...eh..jo, NU VET JAG! Jag brände hål på en säng. Ja just ja. Det gjorde jag. Kan också ha fått sparken efter den incidentet. Minns inte riktigt.
Tystnad
Jag: Men... gud vad roligt med får-safari, så himla avis!
Phu! Där räddade jag situationen.
Ett jobb utan en stämpelmaskin.
Det värsta med att älska någon är att det inte går att sluta på en gång. Du kan försöka och försöka och försöka och försöka. Men det går inte.
Att älska någon är ett jobb som inte har en stämpelmaskin. Hur jobbigt det än är, hur ont det än gör, kan du inte bara stämpla ut.
Och just nu vill jag bara stämpla ut. Jag är utbränd och jag vill stämpla ut.
Men det går inte.
"Fan, fredagsfika"
Fika hos Lina är så himla farligt har jag kommit på.
Allt börjar med att Lina tar fram fika.
Lina: Ska du inte ha en bulle Tina?
Jag: Hm, nej, jag tror inte det! Nöjer mig med te idag. Te är supergott!
Lina: (aggressiv ton): Men gud vad du är töntig! Bantar du eller? Det är ju fan fredag Tina, fredag och jag bakade hela dagen igår, BARA FÖR DET HÄR!
Det går fem minuter. och jag börjar tänka: "Men man kanske ska ta en mini bit då, hur farligt kan det vara? En kvarts bulle? Vad är det? Typ 50 kalorier? Typ ingenting ju! Plus att Lina verkligen kollar med såna där sura ögon och jag klarar verkligen inte av när Lina blir sur på mig! Herregud. Jag tar väl en då."
Jag: Eh... men okej då, jag kan nog ta en bulle, men bara en fjärdedel Lina, BARA EN FJÄRDEDEL!
Och jag tar en tugga. "Okej Tina, nu har du tagit en fjärdedels bit, nu är det slut på det roliga, lägg ner bullen Tina. Lägg. Ner. Den",
Men jag kan inte lägga ner den! Helt plötsligt känns det så sjukt meningslöst att bara äta en kvarts bulle (supertöntigt dessutom), vem fan äter "en kvarts bulle"? Och helt plötsligt tar jag en till, och en till, och en till, och en till. Sen tar jag några frysta kakor ur Linas frys (frysta kakor smakar helt okej)... plus lite chips... och godis... och...
... fem timmar senare vaknar jag upp i en gränd, någonstans, täckt av godispapper.
Och allt jag hinner tänka är: "Fan, fredagsfika".
Men ring då!
Idag skulle dom ringt igen... MEN DET HAR DOM INTE GJORT!
Jag har inte lämnat telefonen en sekund, den har följt med på toa och på jobbet och jag har försökt precis allt.. telepatiskt kontakt... meditation... telepatisk kontakt igen (jag börjar seriöst tvivla på mina övernaturliga krafter).
Allt jag vill är att Manpower ska ringa så jag kan visa att jag kan prata engelska (eller prata alls) och att jag inte låter som en läskig seriemördare, så jag kan få en intervju med chefen och får det där himla jobbet!
För ja, det är så enkelt.
Status på lunar är status på stan.
Om exakt 37 minuter måste jag åka till jobbet.
Det är ju typ ingenting!
Det här har jag gjort idag:
Suttit vid datorn.
Ätit frukost.
Suttit vid datorn.
Powerwalkat.
Suttit vid datorn.
Tagit en powernap.
Suttit vid datorn.
Det känns som att jag är tretton år igen, lunarstorms beroende som blev superglad så fort jag hade fått fler än 7 olästa gästboksinlägg eller fått min lunarstatus höjd med 3 poäng.
För om det var något som var status på den tiden. Så var det status på lunar.
Hej igen!
Vad gör ni?
Jag antar att ni ber. För mig. Så himla snällt.
Åh, blir nästan gråtfärdig!!!
Förresten! Är det någon som vet en bra give-me-the-job-please-bön som verkligen funkar. Eller någon annan, alternativ metod? JAG ÄR ÖPPEN FÖR ALLT!
Förutom metoder som innehåller offrade får och blod och... ni kanske förstår.
Annars. Öppen för allt.
Hej!
Idag tycker jag att alla ska be. För mig.
"Låt Tina få jobbet fast hon inte kan något om datorer"
"Låt Tina få jobbet fast hon inte kan något om datorer"
"Låt Tina få jobbet fast hon inte kan något om datorer"
"Låt Tina få jobbet fast hon inte kan något om datorer"
"Låt Tina få jobbet fast hon inte kan något om datorer"
Mitt tips är att ni ber flera gånger om dagen. Fram tills jag säger stopp.
(Alltså när jag fått jobbet.)
Tack!
Det heter faktiskt nötkött.
Jag: Okej, det blir 20 kronor.
Kund: Med ko också...
Jag: Ko?
Kund: Ja... ko!
Jag(efter att förbrukat varenda hjärncell): Vadå, kolasås? På hamburgaren?
Kund(smått aggressiv): Men nej, förstår du ingenting eller! Ko! Ko! Koooooooooo!
Jag: Nötkött?
Kund: Ja! Herregud!
För att göra det enklare nästa gång:
Nästa gång ni vill ha "ko" på hamburgaren gör ett mu-läte istället.
Sparar jättemycket tid.
Och hjärnceller.
Karriärskvinnan.
"Im a perfect fit for this job because I'm really smart and cool!"
Raderar
"I would be a great asset for your company."
Asset? RADERAR.
"I think I would be great for this job because Im really great with people and I would do my best making you client happy and satisfied."
Okej. Det här känns bara... fel. Raderar.
...men nu vet jag! Vad tycker ni om det här?
"I think you should hire me because I know where you can get a really good mascara and I have a cute smile!"
HA! Den som inte anställer mig nu måste vara superknäpp.
Eller inte vara i behov av en ny mascara.
Men skitsamma, det här blir jättebra!
Det var inte jag.
Jag känner mig på gränsen till psykiskt utmattad. Ibland kan det vara så himla ansträngande att hela tiden vara superglad även om kunden framför dig är hög, full, jätteotrevlig, har damp eller inte förstår att DET ÄR STRESSIGT IBLAND.
Så. Nu fick jag det ur mig.
Och ja... ja just det. Så alla vet. Det var inte jag som tog sönder is-hinken i Fredags.
Saker bara händer. När jag är närvarande. Inget jag kan styra över.
...Och plus... is-hinken är hur lätt som helst (med lite övning) att använda utan handdtag. Vid närmare eftertanke fungerar den utmärkt som styrketräning.
(Ni kan tacka mig sen)
(Inte för jag tog sönder hinken. Men ändå)
Åh det här känns bra.
Han läser min blogg.
Mitt ex: Ja klart du måste ha ett jobb. Om du ska köpa mascara för 220 kronor menar jag.
Jag: Haha, vadå... har du läst min blogg?
Mitt ex: Ja, jag vet. Alltså jag borde egentligen hata den, alldeles rosa och tjejig. Men det är underhållande måste jag säga.
Jag: Så... du menar... att du gillar den?
Mitt ex: Ja. Ja det gör jag.
Det här har jag att säga om det här:
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHA
Det här känns bra.
Det är okej att köpa en mascara för 220 kronor.
Jag och Malin är på Kicks och kollar på mascaror.
Jag(nöjd): Åh, den här verkar bra!
Malin(cyniskt): Hur mycket kostar den här egentligen?
Jag: Eh... hm...åh...eh... jag vet inte. Inte så mycket.
Malin(supercyniskt): Men kom igen nu?
Jag: Kanske... 200, 220, något sånt. Jag vet inte. Inte så himlans viktigt eller hur?
Malin: 220 kronor! FÖR EN MASCARA! Är du knäpp eller?
Sen rycker Malin mig barskt i armen och för mig till Nivéas avdelning. Och säger något i stil med "Den här mascaran har jag och den funkar superbra och kostar bara 125 kronor den ger jättefina fransar, se här!", sen rycker hon tag i mig och för mig så nära hennes ansikte att jag kan se hennes ögonfransar.
Och dom är superfina. Verkligen. Men hon förstår verkligen ingenting!
Den här mascaran håller för tvåhundra liter regn. Minst. Och storböla i en hel timme och fransarna ser ändå lika fina ut innan (jättebra tips för er som blir dumpade ofta).
Plus att mascaran innehåller ett vårdande ämne från en supersällsynt planta i norra Brasilien. Vilken är jättesvår att få tag på eftersom man måste gå flera mil igenom den brasilianska regnskogen och den är vaktad av en dödsfarlig anaconda.
Okej. Det sistnämnda hittade jag på.
Men det kunde lika gärna vara sant.
Typ.
Error.
Nu har jag försökt att skriva tusen olika utkast till ett nytt blogginlägg.
Jag skriver ett.
Raderar.
Skriver ett till.
Raderar.
Skriver ett till.
Raderar.
Åh, varför vill inte min hjärna samarbeta med mig idag? Det är som mina hjärnceller har ersatts med ettor och nollor:
10101111100001110011110011110111011101
ERROR
ERROR
ERROR!!!
Bild tagen från media.ebaumsworld.com
Vilka är ni?
Okej.
Jag har två läsare mer än vanligt. Och det är inte ens midnatt än. Det här gör mig supernervös.
Tänk om det trillar in en till läsare... en till... och en till!
Jag menar ni läsare kan vara precis vad som helst, pedofiler, seriemördare, telefonsäljare, VAD SOM HELST!
... men hoppas ni gillar den. Bloggen alltså.
Puss!
/
"Please-Don't-Hunt-Me-Down-And-Kill-Me-Girl"
Hej!
Hon sa att min lillebror var megasnygg och liknade Zac Efron.
Först brast jag ut i rent skratt sen... insåg jag. Möjligheterna. Om min lillebror är lik Zac Efron? Vem är jag inte lik då?
Jessica Alba?
Kate Beckinsale?
Viktoria Silverstedt?
Tjejen i heta linjen reklamen?
Åh det känns som jag har kommit in i ett nytt kapitel i mitt liv. Där champagnen flödar och jag får hem en massa gratis kläder och gratis resor och snygga killar och... nu fick jag en idé... jag kan ha ett eget bachelor-program!
Med endast Edward Cullen look-alikes.
Jag menar... någon måste ju vilja ställa upp?
Besviken tjej.
Vi kan säga att jag var helt i extas. Äntligen skulle jag få höra ALLT om vampyrer och varulvar och brunhåriga tjejer som blir ihop med megasnygga vampyrer (utan att dö).
Men istället blev jag superbesviken. Det fanns inga vampyrer, inte ens en enda jävla miniliten sägen om något med huggtänder som suger blod. Eller har något med varulvar och göra. FÖRSTÅR NI VAD DET HÄR BETYDER!
Twilight är inte på riktigt. Det finns inga supersnygga vampyrer som söker andra tjejer därute (vilket är dödsstöten för mig, eftersom, mina relationer med vanliga killar aldrig funkar hoppades jag på att ge vampyrkillarna är ärlig chans).
Och det finns inga varulvar.
... allt är... påhittat.
Bild tagen från wpsmedia.latimes.com.
Modig tjej.
Idag har jag gjort något supermodigt.
Jag har cyklat utan händer!
Jag har kommit på att livet blir så himla mycket mer spännande och innehållsrikt när man vågar ta risker i livet.
Hittills har jag:
- Hoppat från trean på Kumla badet.
- Stoppat in en metallkniv i brödrosten.
- Epilerat benen utan bedövning.
- Kört 55 på en 50 väg.
Imorgon ska jag nog prova på bikini-vaxning.
Allsång på Skansen (kan någon göra mig tillfälligt döv).
Det betyder Allsång på Skansen. Men inte vilket program som helst. Nej, för idag ska Alexander Rybak OCH killarna som vann dansbandskampen sjunga.
Mamma sjunger också.
Jättefint.
Nästa tisdag kanske jag ska spela in alltihop i min mobiltelefon och sen spelar vi upp det här?!
Ps. Love ya Mammi! ds.
Mitt liv är bara över till 75 procent
Åh ibland är min Mamma den bästa mamman i hela världen.
Som idag när jag legat och storbölat i en timme.
"Jag kommer aldrig träffa någon annan, mitt liv är över och jag kommer bo ensam för alltid i ett pyttelitet skjul på landet med mina katter", hulkar jag fram
Och då säger Mamma dom mest visa orden jag hört henne säga på länge:
"Men Tina! Ditt liv är inte över. Tänk om du hade vårtor över hela ansikten och hade hängbröst samtidigt? Då kan jag säga att FÖRST DÅ ÄR DITT LIV ÖVER!!!"
Och det är då jag inser det självklara. Mitt liv är bara över till 75 %.
(Eller okej kanske bara 25 %.)
(Inåtvänd finne kan inte ge 50 % i pådrag)
Nu kör vi!
Idag ska jag ut och powerwalka med Lina:
Jag har lovat att:
- Inte grina om det blir för jobbigt.
- Inte manipulera till mig en fika paus.
- Inte UNDER NÅGRA SOM HELST OMSTÄNDIGETER stanna vid kiosken och köpa trisslotter "även fast det är på vägen"
- Inte låtsas svimma. Även om jag har gått konstant i 50 minuter.
Lina har lovat att:
- Ta med sig ett första hjälpen kit och syrgasmask. Tusen saker kan hända under en timme; Jag kan få andnöd, svimma, ramla på en sten så jag slår i precis det stället där pulsådern sitter och jag förblöder och dör! (vilket är okej då för Lina har med sig bamseplåster. Och det hjälper mot allt.)
- Ringa 112. Om det behövs.
Nu kör vi!
Mirakel-tjej
Helt plötsligt hör jag ett skrik. "aaaaaaaaaaaah". Det är mamma. Från övervåningen.
"aaaaaaaaaah, vad är det här?", hör jag igen och mamma springer ner för trappen, ner till källaren, till pappa.
Mamma: Henrik du måste springa upp och kollar på övervåningen, DU MÅSTE! Jag har något att visa dig. Det är stort. Större än du någonsin kan tänka dig.
Pappa: Vadå, vad är det jag ska se?
Mamma: Det är Tina... eller Tinas rum rättare sagt. Henrik. Hon har städat.
Sen springer hon runt i hela huset och utropar, så alla kan höra:
"Åh jag visste det, ända sedan Tina var en liten bebis i magen visste jag att hon skull göra stora saker, mirakel. Och att jag alltid skulle älska henne mer än någon annan. Mycket mer än sin lilla lata och omotiverade lillebror, SOM ABSOLUT INTE GÖR NÅGONTING. Tina hör du det?! Henrik, vi kan lika gärna slänga ut honom på gatan och behålla Tina, för alltid!"
Och ja, det var precis så det gick till.
(ungefär)
Snart kanske jag hittar nycklarna också.
Okej. Jag är alltid förvirrad. Jag tappar saker, jag glömmer bort mina bästisars födelsedagar och jag går vilse.
Men kan ni då tänkte er att jag då är ÄNNU mer förvirrad. Jag är ett vandrade nervvrak.
Men idag tror jag att jag fick en liten, en mini-mini-pytte-pytte-liten ljusglimt mitt i alla förvirring. Och jag tror att jag, kanske ,att jag kommer må bättre av det här.
Sluta vara trött. Sluta vara ledsen. Sluta att tappa bort mig själv.
För om det är något som är jävligt jobbigt att tappa bort så är det sig själv.
Resplaner:
Jag och Mamma funderar på att åka till Egypten. Bara vi två.
Åh, jag ser verkligen det hela framför mig:
Jag och mamma färdas genom öknen på kameler, där vi stannar vid några övergivna pyramider och måste fightas mot aggressiva mumier och skorpioner (men det är okej, för vi har gått en kurs i karate veckan innan) och sen, sen lyckas vi hitta en hemlig lönndörr i pyramiden och mitt bland oss finns guld och diamanter och vi kan leva i överflöd, för alltid!
Det andra alternativet är att åka till New York över halloween.
Har inte riktigt bestämt mig än.
Nu kan jag rädda världen också.
Jag: Hej, det går bra att beställa.
14årig tjej: En cheese tack!
Jag: Här, varsågod.
Sen granskar tjejen mitt ansikte i några sekunder.
Jag (irriterat): Var det bra så?
14årig tjej: Ja.. vet du?
Jag: Nej...?
14årig tjej: Du är så himlans fint sminkad asså!
Åh förstår ni? Jag smälte. Skitsamma att jag har ett gott hjärta, eller är intelligent, eller rolig. JAG ÄR FINT SMINKAD!
Rädda världen nästa?
Jag har ett val.
Som ni kanske märker har det gått 30 hela minuter sedan mitt sista inlägg och jag är inte apatisk. Än.
Och dom 20 första minuterna försökte jag verkligen falla handlöst till marken. I ren apati. Eller i alla fall slå i huvudet så jag föll i koma i några dagar (fram tills jag kom på något att sysselsätta mig med)
Men golvet var såg så himla hårt ut i datarummet att... jag fega ur.
"Okej Tina, allt du behöver göra just nu är att ramla baklänges, bara släpp balansen och ramla baklänges, du kommer inte känna något, jag lovar", intalade jag mig själv. Men varje gång jag försökta falla baklänges var det något som tog emot. Kanske en gammal överlevnadsinstinkt. Eller att jag helt enkelt är superdålig på att falla baklänges spontant.
Och först blev jag ju jätteförbannad. Flera tusen människor hamnar i koma varje dag, HELT OFRIVILLIGT. Och jag har försökt aktivt i snart en halvtimma nu.
Det kändes inte rättvist.
Men efter att varot stående i 20 minuter insåg jag hur knäpp jag har varit. När jag kom hem från New York hade jag så mycket levnadsglädje. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin mer blir deprimerad eller ens tänka tanken att mitt liv känns meningslöst. Även om det bara är för fem minuter.
Jag kan vara lycklig. Bara om jag vill. Och det var det jag lärde mig i New York. Jag insåg kunde antingen skita totalt i livet och leva i totalt mörker, eller, se alla möjligheter och göra det bästa av situationen.
Jag har ett val.
Och nu väljer jag att vara lycklig.
Busy life. Busy life.
Jag vet att det är svårt att förstå det här. Jag med så många bollar i luften: förinta blåa aliens, sova, äta, sova igen, äta igen.
Ja ni förstår. So much to do, so little time!
.. men... JAG ÄR UTTRÅKAD! Jag är så himlans uttråkad att jag just nu (jag skojar inte) skulle kunna falla ner apatisk på golvet. Precis i detta ögonblick. Ett, två, tre...
STOPP! Min katt ligger här. Förlåt. Falskt alarm.
Jag uppdaterar er.
Mitt liv började och slutade på samma dag.
Jag hittade mitt ps2 idag:
15:22
Ren lycka! Mitt liv har börjat tänker jag. Mitt liv har äntligen börjat.
15:32
Tvspelet påslaget. Introt börjar. Men... men... dosan funkar inte, den har inte gått sönder?! Va?
15:33
Vill gråta.
15:34
Gråter.
15:35
DEN FUNKAR! Var bara insatt fel. Men hur ska man kunna vet vart man ska stoppa in allt rätt?!
15:40
Spelandet har börjat! Jag är på någon slags öken-planet. Jag ser blått ljus. JAG BLIR ANFALLEN! Av blåa aliens. Dör.
15:43
Börjar om. Dör
15:44
Börjar om. Dör
15:45
Börjar om. Dör. Börjar kasta kasta saker runt om kring mig.
15:46
Pappa kommer in i vardagsrummet och undrar varför jag skriker. "Jag blir anfallen av blåa aliens pappa, dom är överallt och jag bara dör hela tiden! Jag skjuter och skjuter men jag bara dör hela tiden!".
15:47
Pappa går därifrån.
15:50
Mamma kommer in och undra om hon inte kan få lite tv-tid. Jag svarar "Jag är på mitt livs uppdrag mamma, mitt livs uppdrag".
15:51
Mamma går därifrån. Tar med sig katterna.
15:52:
Dör igen. Hur kul är det att vara tv-spels-guru när man bara dör och dör och dör och dör hela tiden? Börjar ifrågsätta livets mening.
15:53
Gråter en skvätt. Stänger av.
Bild tagen från ps2media.gamespy.com
Smart tjej.
Det är nämligen så att jag känner ett behov att lära mig saker. I alla fall något. Något litet. Pyttepyttelitet. Som jag kan lägga till på mig "saker-jag-har-lärt-mig-efter-studenten-lista":
Min lista:
1. Pommesfrites flyter när dom är färdiga
2. Låt ALDRIG fem tolvåriga tjejer googla saker utan uppsikt (om inte du inte vill ha freesex.com som startsida)
3. Lägg inte brinnande kökshandukar på sängen. (OBS!!VIKTIG PUNKT!!OBS!!)
Slut.
Vadå? Är det såhär det går till?
Och det gör mig så himla sentimental:
Gråtmoment 1: Tjejens kille köper ett ps3 och guitarhero istället för blöjor till bebisen
Anledning: Gråter av medlidande
Gråtmoment 2: Killen lämnar tillbaka ps3 och köper blöjor istället.
Anledning: Så himla fint och vackert!
Gråtmoment 3: Killen köper en ring för 200 spänn och friar. Tjejen säger ja.
Anledning: Det är säkert tjejens största misstag, men ändå, så himla fint!
Gråtmoment 4: Tjejen föder
Anledning 1: VADÅ ÄR DET SÅHÄR DET GÅR TILL?! Ser stjärnor och blodiga bebisar framför mig.
Anledning 2: Har men för livet.
Note: Skaffa en katt istället.
Bild tagen från omgsocute.com
Tacksam tjej.
Jag (moget och tacksamt): Tack pappa!
Pappa: Vadå?
Jag: Ja.. för att du diskar...
Pappa: Vadå, hade du planerat och diska idag eller?
Jag: .... eh ... nej .Men tack ändå!
Och då ser jag hur pappa liksom bara skiner upp:
"Min dotter har växt upp nu, hon är en mogen kvinna nu", tänker han, samtidigt som en liten... okej, kanske pytte-mikroskops-liten-tår tränger fram.
" Hon sa tack. "
Tacksam tjej.
Tina badar.
Vanligtvis när jag ska iväg och bada förbereder jag mig i timmar
Exempelvis brukar jag hålla in magen en timme innan för att öva, lägger mig i konstiga positioner för att se i vilken vinkel jag ser okej ut på stranden.
Ja ni vet.
Men idag! IDAG! Ska jag göra revolt.
Jag ska håll ut magen så mycket jag kan, jag ska fan inte raka benen och sen... sen, ska jag lägga mig i dom mest osmickrande positioner man kan göra på stranden.
Det värsta som kan hända är att jag får gå före i glasskön.
"Get the pregnant woman an ice-cream for fuck sake", kommer alla säga.
På engelska. Med newyork-accent.
Konsten att få på sig ett par jeans.
"Ska du med ut?"
"JA!", tänkte jag först.
En timme senare. Framför min garderob tänker jag: "nej, nej, nej"
I nuläget är det nämligen såhär att.. eh... jag får inte på mig några byxor längre. (Visst är det hemskt att allt bara krymper sådär på ett år?) Så det enda jag kan ha på mig just nu är:
- Klänningar
- Kläder med resår
Så fort jag kollar på ett par jeans i storlek 27... eller okej... jag ska erkänna en sak.
Jag kollar fortfarande på jeans i storlek 25 och 26. För jag resonerar att om an tror att man är en viss storlek så blir man det automatiskt... tror jag... men det funkar inte. Istället får jag halvnaken (vanligtvis med jeansan kring lårpartiet) bakom draperiet fråga expediten om dom inte har en storlek 27.
"Eh, ursäkta, dom här byxorna passar inte"
"Ja okej, vilken storlek har du nu?"
"Ehm... 26"
"Ja men då är det bara me att köra en 27a då!"
"... En... en 27a?
"Ja, det finns en på lagret tror jag, vill du ha en"
"Eh, jo jag tror det, men har ni inget verktyg?"
"Verktyg?"
"Ja... som hjälper en att få på sig jeans... som är för tajta. För jag tror inte jag behöver en 27a. Egentligen. Jag tror bara om jag håller in magen i en timme i en slags korsett eller något så kan det här fixas, hehe"
"Vi säljer in sånt tyvärr"
"VAD DÅ INTE SÄLJER SÅNT!!! VAD ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA AFFÄR, MÅSTE KÖPA JEANS I RÄTT STORLEK OCH ALLT! SKITAFFÄR!"
Sen springer jag, vanligtvis, därifrån
Okej kanske inte riktigt så. Men ni kanske förstår poängen?
Jag har en sexig pappa. Antagligen.
Jag: Nej?
Pappa: Jo jag var på MQ och handlade och när jag stod i butiken frågade en kille om hjälp.
Jag: Hjälp?
Pappa: Ja! Som om jag jobbade eller något... killen sa att jag hade en sån snygg t-shirt... därför.
Jag: Haha, ja, jag ser det. Jättesnygg pappa.
Pappa: Vadå, tycker du inte du har en sexig pappa eller? VA?!
Svar på det?
Min pappa.. eller... HAHA.. jag skoja bara.
Det är min farbror.
Bild tagen från artfiles.art.com
